Se värdet, inte priset – “Kulturen är en del av vår kritiska infrastruktur”

En kvinna talar i mikrofon och gestikulerar med handen

Färfattaren Anna Takanen efterlyser mod – konsten och kulturen måste ta plats i den politiska debatten. Foto: Sebastian Dahlström

I en tid av global osäkerhet krymper de nordiska kulturbudgetarna – samtidigt som konstens betydelse för demokrati och samhällsresiliens ökar. Lösningen stavas inte försiktighet utan mod. Under en kulturpolitisk konferens på Hanaholmen efterlyste talarna högre risktolerans, finansiering med startupmentalitet och att vi ser kultur som en investering – inte enbart som en kostnad.

– Vi konstnärer har alltid levt i kris. Teatern har varit krisdrabbad i tusentals år, och kriser är nerven som driver oss skådespelare. Så på sätt och vis kan man säga att vi lever i en perfekt tid för konst.

Det säger skådespelaren och regissören Anna Takanen. Vi befinner oss på Hanaholmen i Esbo, där kulturarbetare samlats för en nordisk kulturpolitisk konferens. Utgångspunkten är nedskärningarna inom kultursektorn, som hotar det konstnärliga oberoendet.

– Det viktigaste nu är att skydda den konstnärliga friheten. Konst är inte alltid mysig och harmonisk – konstnärer måste ha möjlighet att göra vågade satsningar och delta i den politiska debatten, säger Takanen.

Aleksi Malmberg, direktör för Finlandsinstitutet i Storbritannien och Irland, menar att nedskärningarna dels skapar osäkerhet bland konstnärer, men också förstärker ett bredare samhällsnarrativ som nedvärderar konst och kultur.

– Det handlar inte enbart om pengar. Vi har också skapat en atmosfär där den kreativa sektorn inte uppskattas.

Kultur som en motvikt till splittringen i samhället

Den kulturpolitiska konferensen på Hanaholmen i oktober 2025 som arrangerades av Nordisk kulturkontakt i samarbete med Hanaholmen samlade konstnärer och kulturarbetare från Norden och de baltiska länderna. Konferensen arrangerades i anslutning till det årliga mötet för sakkunniga i Nordiska ministerrådets olika stödprogram för kultur och civilsamhälle.

I sitt öppningstal underströk Hanaholmens verkställande direktör Gunvor Kronman kulturens roll för att bygga resiliens och en gemensam förståelse av samhället.

– Konst och kultur är inte lyxvaror, de är livsviktiga. Konst hjälper oss att tolka komplexa skeenden, odla empati och föreställa oss hur framtiden kan se ut. När vi talar om kritisk infrastruktur går tankarna ofta till energi, teknologi och logistik – men kulturen är också en del av vår kritiska infrastruktur.

Att kultur och demokrati fungerar som kittet som håller ihop våra samhällen betonade även Kristin Danielsen, direktör för Nordisk Kulturfond, i sitt huvudanförande under konferensen. Allt från läskunnighet till identitetspolitiska debatter hänger ihop med konst och kultur.

– Det känns som att det förs ett krig mot mångfald, vilket är djupt oroväckande. Mångfald betyder olika perspektiv och är nödvändig för att våra samhällen ska växa och utvecklas.

Viveka Sjögren läser ur sin bok Någons bror

Kulturen är en del av vår kritiska infrastruktur,
säger Kristin Danielsen. Foto: Sebastian Dahlström

Fler lokalpolitiker borde inse att satsningar på kultur är en investering som gör hela staden starkare. Om konstnärerna inte får sin beskärda del kan de inte bo kvar, och om de flyttar bort förlorar staden attraktionskraft.

– Piia Rantala-Korhonen, vd för Oulu2026

Glöm inte konstnärerna i kulturbudgeten

Mathias Lafolie är kulturchef i Kalmar kommun och sakkunnig i expertgruppen för Kultur- och konstprogrammet, som administreras av Nordisk kulturkontakt. Som tidigare skådespelare betraktar han kulturfältet ur två perspektiv. Han beskriver hur snedvridet det blir när samhället inte erstätter konstnärer tillräckligt för det jobb de gör.

– Det är intressant att ha bytt sida, för jag ser hur obalanserad situationen är. När jag var konstnär blev jag ofta ombedd att göra saker nästan gratis – man tänkte att ”han gör det ändå, han brinner ju för det”. Och det gjorde jag, om och om igen, säger Lafolie.

Aili Liimakka Laue, sekretariatschef för konstnärernas intresseorganisation i Grönland och sakkunnig i expertgruppen för civilsamhällesprogrammet Demos, berättar om hur man i budgetar för vissa kulturevenemang knappt bokfört artisternas lön som en utgiftspost.

– Man utgår från att till exempel musiker ändå kommer och spelar nästan gratis.

Piia Rantala-Korhonen är vd för Oulu2026, alltså förverkligandet av Uleåborg som europeisk kulturhuvudstad. Hon betonar att det är positivt att även kulturen i mindre europeiska städer lyfts fram. Samtidigt konstaterar hon att bara en bråkdel av pengarna når de lokala konstnärerna.

– Det mesta går till hotell och restauranger. Fler lokalpolitiker borde inse att satsningar på kultur är en investering som gör hela staden starkare. Om konstnärerna inte får sin beskärda del kan de inte bo kvar, och om de flyttar bort förlorar staden attraktionskraft.

Aili Liimakka Laue och Mathias Lafolie.
Foto: Sevastian Dahlström

Vi behöver samma risktolerans som inom startupmarknaden

Flera talare på konferensen underströk vikten av att våga ta risker när man finansierar konst. Helen Sildna, grundare av Shiftworks och Tallinn Music Week, menar att konstfinansiärer borde ha samma tänk som investerare i startupbolag.

– Man måste våga ta risker – och inte räkna med att alla investeringar lyckas. Den här typen av startupmentalitet borde finansiärer på kulturfältet ta till sig. Jag tror att vi missar mycket om vi håller fast vid de invanda spåren i den institutionaliserade kulturvärlden.

Aleksi Malmberg vid Finlandsinstitutet i Storbritannien och Irland instämmer. Han understryker att konst alltid kräver ett visst mått av risktagning.

– I tider av nedskärningar ser vi att konstnärerna själva ofta är beredda att ta risker, medan institutionerna inte är det. Samtidigt behöver vi fler säkerhetsnät som skyddar konstnärerna mot snabba nedskärningar utan att de tvingas tumma på sitt konstnärliga uttryck, säger Malmberg.

Mathias Lafolie är inne på samma linje. Han varnar för att den konstnärliga friheten kan hotas när finansieringen kommer från aktörer med egna mål.

– Då finns risken att man uppfinner ett konstprojekt bara för att passa finansiärens vision.

Tasso Stafilidis, direktör för Nordens institut på Åland, framhåller att vi i högre grad måste lita på konstnärerna själva.

– Kultursektorns roll är inte bara att underlätta samarbeten och öppna dörrar för konstnärer; vi måste också ge dem fler möjligheter att göra det de själva vill.

En nordisk BritBox

Ett konkret förslag för ett utökat nordiskt samarbete kom från Christian Have, vice ordförande för Kulturfonden för Finland och Danmark. Han föreslår en nordisk motsvarighet till streamingtjänsten BritBox.

– Vi måste skapa en transnordisk medieplattform med nordiskt innehåll som är öppen och avgiftsfri för alla i hela Norden.

Helen Sildna har liknande tankegångar. Hon vill se större samsyn inom kultursektorn.

– Politiker klagar ofta på att kultursektorn är fragmenterad och att vi vill olika saker. Därför borde vi tala med en röst när det gäller de stora riktlinjerna.

Tala om konstens värde i stället för konstens pris

Talarna på konferensen var överens om att en attitydförändring krävs för att säkra kulturens framtida roll. Flera påpekade det faktum att försvarsbudgetarna i de nordiska länderna vida överstiger kulturbudgetarna – trots kulturens centrala betydelse för samhällsresiliens i kristider. Kultursatsningar borde betraktas som investeringar i morgondagens samhälle.

– Vi borde flytta diskussionen från konstens pris till konstens värde i stället, säger Kristin Danielsen.

Anna Takanen konstaterar att hon, trots de nedskärningar som nu drabbar kultursektorn, litar på att den kommer att överleva.

– Konst och kultur kommer att bestå. Det kommer alltid att finnas människor som vill uttrycka sig själva – och andra som vill se människor uttrycka sig. Vi måste klä av oss vår nordiska offerkofta: det finns ingen tid för depression, bara strider som vi nu måste ta.

Text: Sebastian Dahlström